Aktivitetsrapportfrån Marian vecka 179 februari 1 2024
Jag tog emot kläder och skor, köpte mat till barnen och lastade bilen innan jag åkte i väg kl 0600 på morgonen till Viperesti.
Jag kom säkert fram, lade maten i kylen, vässa pennor, gjorde fotokopior av läsövningar och därefter kom barnen som vanligt inte endast i tid men före utsat ttid.
De fick fika varje morgon innan de gick i gång med läxorna. Jag blev obehagligt överraskad över att upptäcka att många av dem hade glömt mycket av det de har lärt i skolan och av mig på centret. Jag skällde på dem och blev arg, så att de förstod att undervisningen ska tas på allvar..
Vårt mål för Viperesti är att följa deklarationen „Hjälp romerna hemma” med generell hjälp och läxhjälp för att gå emot skolskolk och analfabetism. Vi hjälper och ger råd till barnen och deras föräldrar och ger dem Guds ord. Vi delar också ut kläder, skor, leksaker och andra saker.
På tisdag eftermiddagen besökte jag niobarnsfamiljen igen och gav dem kläder, skor och till deras stora överraskning ett mycket bra självavfrostande kylskåp som de verkligen uppskattade. Jag hjälpte dem också med att fixa väggkontakten.
På tisdag kvällen hade vi en stund av gemenskap på centret där 21 personer kom. Några av dem hade inte varit där förut. Vi bad, sjöng och jag berättade mitt personliga vittnesbörd om hur jag kom till tro innan vi läste om dop och pånyttfödelse. Därefter svarade jag på frågor. Det var en behaglig atmosfär som var bättre än nånsin. Tack Gud!
En av dem som fanns med på gemenskapsmötet, en pojke som heter Gabriel och är bror till Nicu på centret, gav sitt liv till Jesus. Återigen tack till Gud.
På morgonen kommer barnen till centret innan programmet startar, och detta berättar om deras intresse för att lära och vara tillsammans på centret.
En av dagarna var det två barn från tredje klass som kom och glatt sade att de hade fått (the grade F.B. (very good)) i diktamen på skolan.
...rating Very Good
Några av barnen hade inte fått nya böcker, och några var utan omslag eller var utslitna, så jag gjorde nya omslag av kartong för dem, vilket gjorde barnen mycket glada.
Ibland är några av barnen på centret lite arga på mig och frågar: Herr Marian, när kommer du? De blir otåliga för att jag inte hinner med att förklara deras läxor för dem personligen och de har så mycket de behöver göra. Men jag hinner helt enkelt inte med – de är för många för en person, och jag kan inte vara på två eller tre ställen på samma gång.
Det var en utmattande vecka, men också en vecka som gjorde mig glad eftersom barnen i ettan lärde några saker i matte som var svåra för dem att förstå.
Tack så mycket till våra kära vänner från Sverige!